Ryggsäckar till barn

Jo, det är så här att min pojke börjar bli stor nu. Han måste ha en ryggsäck. Och inte en sån här asagullig ryggsäck från Lilliputiens som jag dåligtsamveteköpte dyrt efter att ha kommit hem tomhänt från en hel helg i Paris. Den genomskinliga plastryggan med sandlådeleksaker från Coop duger inte den heller. Nä, han behöver en redig rygga. En sån man ska ha när dagis drar på utflykt. En ryggsäck som han kan orka bära sin lilla smörgås i. Och sin lilla festis.

Alltså ärligt. Finns det något alternativ till Kånken Mini från Fjällräven?

Eh ja, jag är född på 70-talet och jag skämmer bort min förstfödde.

Elmo med sina två ryggsäckar. Blir det en tredje snart?

Inskolning

Efter en fantastiskt avkopplande påskhelg hos svärföräldrarna i Motala kom vi tillbaka till hufvudstaden, stressen och inskolningen. Det blev en intensiv sådan à tre dagar med föräldrar på plats och idag fjärde dagen med förälder standby. Jag måste säga att det har gått väldigt bra. Lite svårt med ordentligt mycket tidigare mat och sovrutiner än vad han hittills varit van vid bara.

Personalen på den nyöppnade avdelningen består av två trevliga 22-åriga tjejer och det är fem januaribarn som skolas in samtidigt. De huserar i en barack som de mycket effektivt lyckats dölja känslan av i bildspelet på deras informationssida. Och så har de en stor innergård där barn från 5-6 avdelningar leker tillsammans.

Största nackdelen är fortfarande avståndet. Det tar 35 minuter att gå hem vilket i och för sig kändes helt ok en solig och varm dag. Magkänslan säger dock att det blir mycket hämta och lämna i bil framöver. Men inte av mig. Med jobbet åt andra hållet och så dåliga kommunikationer till själva dagiset blir det omöjligt annat än i specialfall. Livspusslet!

Hur länge har man en 15-månaders på dagis förresten? Tills han tröttnar? Då behöver vi nog inte oroa oss, hehe…

Elmo stuffar och trivs som fisken i vattnet.

Dagisplats och klättra i trapp

Hurra, Elmo fick dagisplats idag! Förlåt. Jag menar plats i förskola så klart. För ett drygt halvår sedan när vi bodde i Högalid, och inte visste bättre, ansökte vi självklart om plats i området. Sen hamnade vi i Hägerstensåsen, vilket bara skulle bli en snabb mellanlandning. Men vi är fortfarande kvar och ja, ja. Han kan väl få gå på dagis i Hornstull tills vi har bestämt vart vi ska bo, tänkte vi. Det är ju ändå på väg in till stan och behöver därför inte bli mer än ett litet stopp på vägen till jobbet. Vi tänkte att det är smartare att inte hålla på och ändra på de fem alternativ vi valt och riskera att hamna sist i kön till förskolan.

Och idag fick vi då äntligen en plats! En plats i Mälarhöjden. Va? Det var ju inte alls i Högalid! Och inte är det Hägerstensåsen heller. Vad hände med våra fem favoriter? Spelade de ingen roll nu? Hade vi hamnat i Mälarhöjden om vi bott kvar på Södermalm eller har de snappat upp att vi faktiskt flyttat? Men om de nu gjort de, varför satte de oss i Mälarhöjden? Det är ju inte ens samma tunnelbanelinje. Med andra ord blir det inte mycket till lämna eller hämta för mig om jag inte vill plussa på en timme på resvägen till jobbet.

Nä. Deppigt inlägg. Vi vänder på steken. Elmo kan gå i trappor. Hepp!

Paris då och nu

Förra helgen var inte bara min första helg ifrån Elmo. Det var också konferensresa med nya jobbet fredag till söndag och därmed första gången jag skulle få chans att sova ostört. I egen säng. Vilken lyx! Men så gick resan till just Paris. Samma stad som jag för fyra år sedan valde att åka till med mamma. En resa bara hon och jag till valfri stad i Europa. Det var hennes 30-årspresent till mig.

Då: följde jag med mamma, kanske mest som sällskap, på en nybörjarkurs i franska inför resan.
Nu: köpte jag appen Lingopal till mobilen med 900 användbara fraser för vagabonder!

Då: satsade vi på champagne, lagom med sevärdheter, shopping och fantastisk mat.
Nu: var det rosévin, konferens, shopping, minimalt med sevärdheter och god mat.

Då: hade min omtänksamma mamma med sig öronproppar till mig eftersom hon visste med sig att hon snarkar. Och shit vad hon snarkade! Som om ett par ynka öronproppar skulle hjälpt. Haha.
Nu: hade min grymming till rumskompis också med sig just öronproppar. Fast till sig själv! Hu, vilken lättnad. Det kändes dessutom extra bra utifall att jag skulle prata i sömnen och störa hennes heliga ”fri-från-småbarnssömn”.

Då: lossnade inte shoppingen förrän efter tre dagar då vi styrde kosan mot Maraiskvarteren och snubblade över butiken La Fée Maraboutée. Oh la la. Très romantique!
Nu: bodde vi i just Maraiskvartern och direkt när vi checkat in på hotellet hade vi ett par timmar över för att strosa runt. Jag kan inte påstå att jag kände igen mig nå värst förrän jag klev in i precis samma butik. ”Här har jag varit!”, utbrast jag. Och även denna gång var det här jag hittade nåt riktigt fint.

Jag var rädd för att en massa okontrollerbara känslor skulle dominera resan. Att det skulle bli hemskt och sorgligt som Underbara Clara vet hur man värjer sig mot. Speciellt i den där karakteristiska Parismiljön. Med dofterna. Språket. Musiken. Folket. Modet. Kvarteren. Finns det någon mer utmärkande stad?

Men nej, det blev faktiskt tvärtom. Hon fanns med mig hela helgen. Runt varje hörn i staden och i alla Skypesamtal över mobilen med sonen. Hon höll min hand och lät mig uppleva även denna gång. Tack mamma ♥

Triumfbågen sätter känslan.

Mr raggamuffin

Hur orkar man fortsätta med en mammablogg när ens egen mamma just vandrat vidare? Jo, man fokuserar på livet som bara måste gå vidare. Och vem gör det bättre än Elmo?

Filmat av hemmapappan med grymappen 8mm Vintage Camera

Hejdå lilla mamma

Till slut är jag nu här. Vid punkten då behovet av att skriva av mig kan samsas med sorgen. Jag har väntat länge på att orka. Brottats med orden i mitt huvud. Med verkligheten jag inte vill kännas vid. Min mamma finns inte mer.

Elmo och jag var i Uruguay på vår efterlängtade resa till Montevideo, pappa morfar och Luján. Till värmen. Till semestern! Tre dagar hade vi hunnit vara där. Ätit gott hade vi hunnit. Lagt upp en massa foton på facebook hade vi hunnit. Sovit och tagit igen oss efter den fruktansvärda ditresan med magsjuka och spyfest därtill hade vi hunnit. Ja, jag hade till och med börjat undra varför mamma inte kommenterat ett enda av våra inlägg på facebook som hon alltid brukar göra. Var hon kanske sotis på att vi var på resa med pappa? Jag borde nog ringa och kolla läget. Hon ställde ju faktiskt in hejdåfikat dan innan vi åkte iväg eftersom hon kände sig lite krasslig.

I sömnen hör jag telefonen ringa ute i lägenheten. Det är tidig tidig morgon och jag vaknar bara precis lagom för att konstatera att Elmo sover vidare. Långt borta i periferin hör jag Luján säga till min pappa att hon inte hann svara. Att hon tror att det var från Sverige. Jag sover vidare. Någon timme senare vaknar Elmo med ett tjut och när jag fått honom att somna om kollar jag av min mobil. Det kan ju ha varit till mig det ringde tidigare. Missade samtal och mail från lillebror. ”Ring så fort du läser det här. Viktigt. Det är tisdag.”.

Eftersom mitt sim inte funkar i Uruguay ringer jag upp på Viber. På en knackig lina hör jag lillebror säga:

-Mamma…..hjärtstillestånd……ambulansen……vi är allihop här på akuten på St Görans sjukhus.
-Shit, varför? Vad hände? Hur mår hon?
-Hörde du inte vad jag sa?
-Jo, ni är på akuten? Hur mår mamma?
-De kunde inte rädda henne…

Allt rämnar. Jag vet inte om jag står upp eller sitter ned. Tårarna tar över hela mitt väsen.

-Lillebror, varför säger du så? Sluta. Snälla. Det är inte sant. Snälla? SLUTA!
-Jag kan inte sluta………..det är sant…..
-Det bryts hela tiden, jag hör ingenting, ringer dig på vanliga!

Jag får tag i hemtelefonen och tittar på alla knapparna. Det är bara som en enda grå sörja. Det går inte urskilja en enda siffra eller symbol. Förvirrad och med tårarna sprutandes dundrar jag in i pappas och Lujáns sovrum.

-Lillebror säger att mamma är död. Hon finns inte mer. Och jag kan inte ringa på den här JÄVLA telefonen! Hjälp mig!

Pappa hjälper mig att slå numret och jag får prata med lillebror. Han berättar att mamma var på väg till vårdcentralen för att kolla upp febern hon haft i tre dagar. Men att hon föll ihop innan hon hann sätta sig i bilen. Hennes man ringde omedelbart ambulansen och de gjorde hjärtlungräddning hela vägen in till sjukhuset. Men det gick inte. Hon gick inte att rädda. Hjärtat ville inte slå nå mer. Förkylningen hon haft i tre veckor hade satt sig illa på hjärta och lungor vilket ledde till hjärtmuskelinflammation, lungsäcksinflammation och början till bronkit. Hon blev 62 år.

Att jag tog mig igenom resten av resan har jag främst Elmo att tacka för. Mitt i all sorg var jag otroligt tacksam över hans grötvägran, konstanta törstan efter vatten, försök till att riva ned alla fina kylskåpsmagneter, gråt i natten, otaliga bajsblöjor, skratt efter morfar och allt pyssel däremellan. Alla små uruguayanska tanter, män, barn och kvinnor han charmade med sina blåa ögon och blonda hår. Den bästa resan som skulle rama in mitt fantastiska mammaår fick klä om till skyddande bubbla från kaoset där hemma.

Men efter en dryg vecka var vi tvungna att åka hem. Tvungna att möta verkligheten. Och så fort jag satte min fot på Arlanda kändes det som att jag miste henne ännu en gång. Och så fortsätter det att kännas. Jag förlorade henne igen på Elmos ettårsdag. På min sista helg på föräldrarledigheten. På min första dag på nya jobbet. Första kvällen hemma själv i tystnaden. Varje gång jag hör hennes mobilsvar. På begravningen för en dryg vecka sen. Gång på gång förlorar jag henne. Och hon kommer inte tillbaka. Min älskade lilla mamma för evigt saknad.

Vem tryckte på fast forward?!

Ok. Så har man trillat dit. Ner i det fullständiga klyschträsket. Det som jag föraktade så för något år sedan. Men nu. Nu är jag alltså där. Stämmer upp i sång. Vad sjutton hände? Hur kunde det gå så fort? Ska jag börja jobba igen nu snart alltså? Har det verkligen gått ett helt år sen jag påbörjade min föräldrarledighet?! Det kan inte stämma…jag tittar i 2010 års almanacka. Ser att jag sysselsatt mig kungligt. Träffat så många så mycket och så ofta jag bara kunnat. Hela långa året. Men jag får ändå inte ihop det i mitt huvud. Hur kan ett helt år ha passerat så jäkla fort?!

Första tre månaderna tyckte jag att det mesta stod rätt still. Som i en bubbla. En bubbla full av familj, vänner, blöjor, pyttesmå men jättemånga kläder, förkylningar, snö, semlor och te. Sen blev det vår, lite varmare och promenaderna blev fler jämte mammakilona som blev allt färre, hurra! Och så kom sommaren. Utomhusserveringar, ännu fler promenader, fotbolls-VM, picknicks och kaffe. Plötsligt började tiden gå lite fortare. Hösten kom och sa pang, nu regnar det! Kaffedrickandet kom igång på riktigt. Vi fick för oss att kanske flytta. Två veckor senare är lägenheten såld, plötsligt går bebisen och vips blev det både jul och nyår.

Jag har ännu inte haft en gnutta ro i kroppen till att konstatera att det varit det bästa året i mitt liv. För det har det säkerligen varit. Antar att känslan infinner sig tillsammans med en massa andra i februari då jag börjar jobba igen. Men innan dess ska alla dessa kartonger iväg till annan lägenhet och några dagar senare drar Elmo och jag på vår första riktigt långväga resa. Till Uruguay för att hälsa på familj. Gott nytt år! Watch out, för här kommer the Bingssons!

 

Hur bloggen mått 2010?

A Boeing 747-400 passenger jet can hold 416 passengers. This blog was viewed about 8,400 times in 2010. That’s about 20 full 747s.

In 2010, there were 63 new posts, not bad for the first year! There were 51 pictures uploaded, taking up a total of 64mb. That’s about 4 pictures per month.

The busiest day of the year was June 29th with 183 views. The most popular post that day was Före detta linslusen.

 

Vart de kom ifrån?

The top referring sites in 2010 were facebook.com, cillen.blogspot.com, detsomsnurrar.blogspot.com, twitter.com, and andyhelenah.blogspot.com.

Some visitors came searching, mostly for södra bb, bröstmjölk sinar, sinande bröstmjölk, bröstmjölken sinar, and one two ten utförsäljning.

 

Mest lästa posterna 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

Före detta linslusen June 2010
4 comments

2

Cilla och Elmo! March 2010
2 comments

3

Min förlossningsberättelse March 2010
3 comments

4

Var hittar ni alla fina barnkläder? May 2010
11 comments

5

Drömmen October 2010
9 comments

Källa: WordPress Site Stats

BRIO resesäng light

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om BRIO. Om hur pedagogiska och fina leksaker de gör och hur mycket förtroende jag har för varumärket. Eller kanske om hur mycket jag projicerar detta på Elmo och därför får för mig att han favoriserar BRIO-grejerna han har, hehe. För ska sanningen fram så har han minst lika kul med en handduk som till exempel den här dösöta valrossen.

Och vi hade lätt, ännu en gång, kunnat låna en resesäng till stundande sydamerikaresa i januari. Men när vi ramlade över 500 kr rabatt på BRIO resesäng light på Babyproffsen insåg jag hur BRIO lyckats skramla ihop enormt med pluspoäng på favoritkontot. Det krävdes knappt något alls för att vi bums skulle slå till (vi som bara skulle in och köpa en mössa åt en kompis).

Väl hemma kunde vi självklart inte hålla oss från att plocka upp den direkt. Som tur är verkar det inte bara vara vi som gillar den. Elmo fick plötsligt en lekhage med spännande kryplucka. Klättra in, klättra ut. Klättra in med en boll, klättra ut med en boll. Möjligheterna är oändliga! Och förhoppningsvis doftar den sen hemmatryggt när vi väl får använda den på riktigt där på andra sidan jordklotet. Hurra!

BRIO resesäng light med rolig kryplucka.

Silent Film Maker

Min kära blogg- och twittervän Orangutant tipsade om en sjukt rolig app till iPhonen, Silent Film Maker. Och nu måste jag ju dela med mig av det fantastiska resultatet. Titta, njut och ladda sedan ned din egen app och börja filma!

Knattetimmen

Förr i tiden lyssnade jag rätt ofta på podradio. Till favoriterna hörde alla spännande och bra program från P3 Dokumentär. Men nu för tiden kommer jag mig aldrig för att dra ned några program. Podradiolistan gapar tom på min iPod.  Jag känner liksom inte att jag har tid eller ro lyssna dedikerat i 45 minuter längre. Jag blir ju avbruten hela tiden och då tappar jag tråden direkt.

Men så har jag en nära vän, vi kan kalla henne Annette eftersom hon heter det. Och varje gång jag pratar med henne om något bebisrelaterat problem så hänvisar hon numera nästan alltid till de sköna donnorna Malin och Louise i programmet Knattetimmen i P4. ”Jaha, har Elmo det problemet? Men vet du vad de sa på Knaaattetimmen igår? Jo, precis det du pratar om fast lite, lite annorlunda men ändå samma!”. På så vis har jag nu fått ta del av massor med tips, historier och livssituationer liknande min egen. Och vips har jag blivit sugen på att dra ned några program till iPoden igen. Tjoho!